annotationer

Skonade en spindel och bestämde mig för att sluta röka.

Äter glass och försöker svara på ett kärleksbrev. Det är otroligt svårt.

Ångesten försvann, nu har jag tandvärk istället. 

Börjar jobba om två timmar, känns värdelöst att försöka sova något innan dess. Har en festival i huvudet som inte går ur. Packlistor och biljetter överallt, men jag orkar egentligen inte tänka så mycket. Tänk om jag kunde vara lite mindre planerande? Är rädd för att testa, men det kanske inte är så hemskt som jag vill tro att det är.

Åh, varför denna ångest?

Har känt närhet i helgen. Underbart. Längesedan sist, otroligt längesedan. 

Tidigare har jag gått runt och varit rädd att jag, ifall jag någonsin närmar mig en människa igen, skulle fastna i det och använda det som en tröst. Inte att personen behövde vara någon speciell, bara det att jag inte behövde vara så ensam. Det är jag inte längre rädd för.

Kurt har en tämligen intressant sonson.

Aaah, min granne är dum i huvudet. Fattar inte att jag tillåter mig själv att manipuleras av hennes skitsnack. IljdJFaökf2sf, idiotjävel.

Bra dag. Tyckt om mig själv i flera timmar, och nu ska jag läsa.

För två minuter sedan var jag arg, riktigt arg, på mig själv för att jag missat hela dagen. Sovit för länge så att jag missat solljuset och de få planerna jag haft. Det finns inga tillfällen då jag är så arg på mig själv som när jag sovit över mig själv. Jag förvånas dock över hur snabbt all den ilskan kan vändas, då jag prevcis fick ett samtal av min gamle vän, som skrivit upp mitt nummer på ett mjölkpaket, och får veta att jag är bjuden på fika hos honom i morgon kväll. Vet inte om det är för att han själv vill träffa mig, eller för att han vill att jag ska möta hans sonson, men det spelar ingen roll - jag mår bra då jag är där.

Nu måste jag sluta vara arg på mig själv, för min kropp blir ledsen utav det, och ta och äta någonting. Det är en dag i morgon också.

Avskyr att krympa i mig själv, ändå gör jag det. Har glömt bort hur jag tar hand om mig själv. Hjälp?

Jag förstår inte varför jag försätter mig i en situation där jag blir beroende av en annan persons handlande. Det suger. Tänk på dig själv, läs en bok.

Varför trycker jag tillbaka mina känslor?

Återkommande förbjudna tankar-tänkande. Otippat. Lev lite istället.

Idag klippte jag av mig mitt hår. Vågat utan att tänka (där ljög jag, har nojjat mig hur mycket som helst), men jag genomförde det. Stort steg, är nöjd. Mestadels med utförandet, att jag vågar. Att jag bestämde mig för något utan att ha ångest efteråt.

Ikväll har jag sett film med Klaris och mått bra, trots att jag misstänker en pollenallergi som jag mest troligt dragit på mig på äldre dar. 

Är glad i alla fall, det räcker. (Mitt dåliga mående gick över efter att ha isolerat mig hemma hos mamma i två dagar, behövde vila litet).

Mår inte helt bra idag, tycker mig ta för stor plats och känner mig jobbig. Pratar inte för mycket eller kräver någon speciell uppmärksamhet, det är bara känslan av att min existens är i vägen för alla andra.

Har besökt två av mina vänner ikväll. Det var väl allt.

(Jag tillåter mig själv att tänka förbjudna tankar också, det är väldigt befriande.)

Conclusion efter gårdagen/-kvällen: det viktigaste är nog att försöka förstå mig på mig själv. Oavsett hur mycket jag försöker förstå mig på andra så kommer jag aldrig att sluta förvånas. 

Mår inte alls dåligt, är ganska nöjd med tillvaron faktiskt, fastän jag inte sovit sedan igår någon gång mitt under dagen. Är löjligt lycklig över ett par nya (begagnade) objektiv som jag får hem på tisdag, och jag befinner mig just nu i ett inspirationsflöde/motivationsrus så aaah, ska ägna helgen åt att vara kreativ och skapande, skriva ner alla mina idéer i en liten bok och fortsätta vara snäll mot mig själv.

Inser att saker fungerar fastän jag inte bryr mig. Dags att börja bry mig om saker som intresserar mig istället. 

Igår mötte jag en äldre man på bussen. Han berättade att han, förra året, hoppat fallskärm. Då var han 83 år. Vissa söndagar sätter han sig på bussen och åker runt i Västerbotten, men just denna söndag skulle han till Malå och fika i precis en timme, sedan gick bussen tillbaka igen. 
Han pratade och jag lyssnade. Bjöd honom på två klyftor apelsin och han tackade så mycket. Det visade sig att vi stött på varanda en gång tidigare, då jag cyklat hem från jobbet och erbjudit honom en tidning, och vi bor tydligen bara något kvarter ifrån varandra.
Funderar lite på vad jag egentligen är rädd för. Varför slappnar jag inte bara av i sinnet och passar på att leva lite? Min kurator tyckte att personer som analyserar för mycket kan verka tråkiga, och tråkig vill jag inte vara. 

Ska gå förbi hos Kurt, så som den gamla mannen hette, och fortsätta lyssna. Visst får man ha äldre vänner?

När allting kommer omkring så verkar allting bara handla om en själv. Det är obehagligt.